Hej då bloggen.

Jag fick ”The Game” av Neil Strauss i present. (Pik?)
Efter mycken tvekan bestämde jag mig för att läsa.

Mitt första intryck – amerikanska tjejer måste vara dumma i huvudet.

Det kanske inte är en särskilt originell åsikt, men nog fan är de exceptionellt slöa om de faller för sånt trams som ”Mystery” och ”Styles” utsätter dem för.

Spå i hand? Slutade man inte med sånt i typ mellanstadiet för det var för töntigt redan då?

Lustiga hattar och annan tokrolig utstyrsel? Det kanske funkar för Peter Siepen, men vem funkar det på, och hur skulle han uppfattas om han inte var kändis?

Nu har jag i för sig inte läst så långt i den, kanske blir det mer avancerat framöver (vem vet, kanske lär man sig nåt).
Det som direkt slår en när man börjar läsa är ju ändå frågan: hur många svenska killar använder sig av Neils tips när de minglar klubbsverige? Och hur ofta – om någonsin – funkar det?

BoB

Läs mer om strauss, the game

Det lönar sig inte i det här samhället.

Falsk ska man vara.

Ur ett socialt perspektiv är det ett framgångsrecept att vara oärlig.

Man ska kunna socialisera med alla oavsett om man tycker om dem eller ej.
Detta gäller inte minst på arbetsplatsen, men likaså i skolan, på festen, i radhusområdet.

Att vara ärlig och stå för sina åsikter är ur samma perspektiv att betrakta som rent destruktivt.

Att säga till en arbetskamrat att denne är dum i hela huvudet är inte ett bra sätt att klättra på karriärstegen, att säga det till sin chef innebär förmodligen att stegen sparkas undan.

Att däremot ständigt le och nicka när den puckade arbetskamraten maler och maler på om sina äckliga barn och att skratta konstlat åt chefens katastofala försök till vitsar är däremot rena skyliften.

****************************

Jag är ärlig. Jag avskyr (och är rätt kass på) smalltalk med människor jag är ointresserad av. Jag säger inte saker bara för att få någonting sagt.

Ingen karriärist med andra ord.
Dessa egenskaper är inte på något sätt gynnande om man vill nå snabba promotions.

Rövslickarna, ögontjänarna, falskspelarna – kommer alltid gå före.

BoB

Läs mer om falskspel, ärlighet, karriär

Det främsta skälet till att man gör ritualer när man får ångest till följd av tvångstankar är att man vill undvika katastrofala konsekvenser.

Man tänker en förbjuden tanke, och för att den tanken inte ska leda till något negativt, gör man en ritual som ska neutralisera hotet. Då lägger sig ångesten och det känns som att faran (tillfälligt) är undanröjd.

Ibland händer dock något konstigt.

När man emellanåt lyckas undvika att göra en ritual så visar det sig ju allt som oftast att det inte ledde till någon katastrof, åtminstone inte omedelbart.
Men då och då kan man faktiskt också skönja positiva samband.

Som OCD:are är man ju expert på att finna och tolka samband. Man överanalyserar varje vardaglig detalj i sin tillvaro för att se om man kan upptäcka orsaker till ditt och till datt.
Kan ”det” bero på att jag tänkte ”si”?
Kan ”det där” bero på att jag inte undvek att tänka ”så”?

Om man då till exempel undviker att tvätta händerna efter att ha hälsat på ”fel” personer, och kvällen ändå blir lyckad, kanske mer lyckad än vad man hade tänkt sig – då infinner sig en märklig känsla.

Inte bara har man fått bevisat för sig att det inte behöver leda till katastrof om man står emot tvånget, utan man kan även få för sig att det faktiskt påverkade det hela positivt.
Kanske är det så att om jag inte gör ritualerna, så kanske det får bättre konsekvenser än om jag faktiskt gör dom.

Ett sorts omvänt magitänkande.
Kanske inte helt optimalt, men i mitt tycke så ofantligt mycket bättre än det vid det här laget väl beprövade.

Jag har till exempel inte tvättat händerna innan jag skrev detta, så man får väl hoppas att ni förstår något av det.

Läs mer om magi, ocd, tvångstankar, ritualer

Idag har jag satt i sladden till datorn som åkte ut helt plötsligt utan att tvätta händerna innan och jag har inte bytt kanal när det kommit fula människor på tv:n och inte rensat alla sms så fort dom kommit i telefonen och heller inte tagit bort alla mail direkt utan faktiskt kunnat hålla mig ett litet tag och ställt in ketchup och mjölk i kylen medan jag tänkt på saker som jag inte gillar att tänka på så man kan säga att jag har skött mig helt ok.

(Fast jag har tvättat händerna en hel del också.)

- Jo, jag vet, men…

- Inga men. Idiot. Skriv nu. Och roligare.

- Ok, jag ska försöka. Fast det står att jag ska skriva om ocd ”och annat” i bloggens beskrivning.

- Ja men hallå i stugan, filmtips och gamar, hur jävla lågt får man sjunka?

- Ja, jo… Det kanske var lite dumt men…

- Inga men! Hur svårt ska det va?

- Förlåt.

]]> http://gomorrongomorra.wordpress.com/2008/07/04/chefen-har-talat/feed/ 0 Bob http://gomorrongomorra.wordpress.com/2008/07/04/dagens-filmtips/ http://gomorrongomorra.wordpress.com/2008/07/04/dagens-filmtips/#comments Thu, 03 Jul 2008 22:06:54 +0000 Bob http://gomorrongomorra.wordpress.com/?p=157 ]]>

Black Book – Paul Verhoeven

När man tror att man inte orkar se en till film om andra världskriget, då ser man Black Book och inser att det visst fanns plats för en till.
Precis som det var med Pianisten, den kanske allra bästa filmen i genren.

Black Book är galet spännande i drygt två timmar, och hur många filmer kan skryta med det?

Den är såklart ”based on true events”, och mycket av det som händer i filmen ska tydligen ha varit långt ifrån ovanligt i Holland, även om det nog var desto ovanligare att en och samma person råkade ut för allt… Men det blir ju desto mer underhållande så.

Och Carice van Houten fullständigt äger huvudrollen.

Kanske blir fler filmtips nån gång, och då borde ni vara tacksamma, för jag har grymt bra smak.

Läs mer om filmtips, black book, carice, verhoeven, pianisten

Om en gam flyger över en fullpackad strand, tror den att den svävar ovanför världens smörgåsbord?

Apropå ständig kamp.

Jag skrev i ett tidigare inlägg om tjejen som rörde mitt huvud.

Igår träffade jag henne igen. Under kvällen hann hon bland annat röra min arm och min axel.

Den här gången kunde jag dock hantera det och kände varken något större behov av att tvinga till mig en kompenserande beröring av någon annan, eller åka hem. Så jag kunde faktiskt stanna.

Ytterligare en liten seger.

Läs mer om ocd, tvång, beröring

Att leva med ocd innebär en ständig kamp.

Ett stort antal små duster – varje dag.

Idag till exempel:
Jag är på väg hem. Jag cyklar förbi en matbutik. Utanför står en skylt som proklamerar dagens rabatter.
En unge står mitt i vägen och fånstirrar, så jag är tvungen att väja och cykla på ”insidan” av skylten, längs butiksväggen.
När jag cyklade hemifrån cyklade jag på utsidan.
Detta innebär att jag har cyklat i en cirkel runt skylten och så att säga inringat den.

För dig utan ocd kan detta framstå som ganska osensationellt. Det är också just därför du inte har ocd.

För mig innebar detta direkt tankar om att jag på något sätt hade ringat in den där skylten i mitt liv, inlemmat den i tillvaron, sammanfogats med den.
Och inte bara den, utan allt som kan kopplas till skylten. Butiken, dess personal, dess kunder.

Själva kampen i sig består alltså i att inte försöka göra något åt detta. Att låta saken bero och att ta risken att skyltincidenten faktiskt kan påverka något. Att inte göra en ritual.

Läs mer om ocd, tvångstanke, ritual