GOMORRON GOMORRA

Hej då bloggen.

Jag fick ”The Game” av Neil Strauss i present. (Pik?)
Efter mycken tvekan bestämde jag mig för att läsa.

Mitt första intryck – amerikanska tjejer måste vara dumma i huvudet.

Det kanske inte är en särskilt originell åsikt, men nog fan är de exceptionellt slöa om de faller för sånt trams som ”Mystery” och ”Styles” utsätter dem för.

Spå i hand? Slutade man inte med sånt i typ mellanstadiet för det var för töntigt redan då?

Lustiga hattar och annan tokrolig utstyrsel? Det kanske funkar för Peter Siepen, men vem funkar det på, och hur skulle han uppfattas om han inte var kändis?

Nu har jag i för sig inte läst så långt i den, kanske blir det mer avancerat framöver (vem vet, kanske lär man sig nåt).
Det som direkt slår en när man börjar läsa är ju ändå frågan: hur många svenska killar använder sig av Neils tips när de minglar klubbsverige? Och hur ofta – om någonsin – funkar det?

BoB

Läs mer om strauss, the game

Det lönar sig inte i det här samhället.

Falsk ska man vara.

Ur ett socialt perspektiv är det ett framgångsrecept att vara oärlig.

Man ska kunna socialisera med alla oavsett om man tycker om dem eller ej.
Detta gäller inte minst på arbetsplatsen, men likaså i skolan, på festen, i radhusområdet.

Att vara ärlig och stå för sina åsikter är ur samma perspektiv att betrakta som rent destruktivt.

Att säga till en arbetskamrat att denne är dum i hela huvudet är inte ett bra sätt att klättra på karriärstegen, att säga det till sin chef innebär förmodligen att stegen sparkas undan.

Att däremot ständigt le och nicka när den puckade arbetskamraten maler och maler på om sina äckliga barn och att skratta konstlat åt chefens katastofala försök till vitsar är däremot rena skyliften.

****************************

Jag är ärlig. Jag avskyr (och är rätt kass på) smalltalk med människor jag är ointresserad av. Jag säger inte saker bara för att få någonting sagt.

Ingen karriärist med andra ord.
Dessa egenskaper är inte på något sätt gynnande om man vill nå snabba promotions.

Rövslickarna, ögontjänarna, falskspelarna – kommer alltid gå före.

BoB

Läs mer om falskspel, ärlighet, karriär

- Jo, jag vet, men…

- Inga men. Idiot. Skriv nu. Och roligare.

- Ok, jag ska försöka. Fast det står att jag ska skriva om ocd ”och annat” i bloggens beskrivning.

- Ja men hallå i stugan, filmtips och gamar, hur jävla lågt får man sjunka?

- Ja, jo… Det kanske var lite dumt men…

- Inga men! Hur svårt ska det va?

- Förlåt.

Black Book – Paul Verhoeven

När man tror att man inte orkar se en till film om andra världskriget, då ser man Black Book och inser att det visst fanns plats för en till.
Precis som det var med Pianisten, den kanske allra bästa filmen i genren.

Black Book är galet spännande i drygt två timmar, och hur många filmer kan skryta med det?

Den är såklart ”based on true events”, och mycket av det som händer i filmen ska tydligen ha varit långt ifrån ovanligt i Holland, även om det nog var desto ovanligare att en och samma person råkade ut för allt… Men det blir ju desto mer underhållande så.

Och Carice van Houten fullständigt äger huvudrollen.

Kanske blir fler filmtips nån gång, och då borde ni vara tacksamma, för jag har grymt bra smak.

Läs mer om filmtips, black book, carice, verhoeven, pianisten

Om en gam flyger över en fullpackad strand, tror den att den svävar ovanför världens smörgåsbord?

Fylleinlägg inatt. Alltid härligt. Ärligare så, även om jag tycker att just det här inlägget var ganska dumt.

Det är varmt ute.

Har ni varit inne på aftonbladet.se den senaste tiden?
Klart ni har, det har ju typ alla.

Ändå är den sidan typ det fulaste som finns i webvärlden.
Hur kan dom komma undan med sitt reklamspäckade monster?

Det går ju knappt att öpnna sidan längre eftersom uppladdningen av alla flash-banners och loggor håller på att knäcka datorn.
Texterna är inklämda bland tre (!) spalter ren reklam, toppat med (o)strategiskt placerade reklamspottar insprängda i det redaktionella materialet, samt ett och annat ”reportage” om en kommande storfilm.

Det är fult, det är dåligt, det är tacky.

Ändå lockar aftonbladet ett par miljoner läsare om dagen. Why?

Som vanligt säger det mer om dess läsare än om dess skapare.
Vi tolererar tydligen vad som helst sålänge det finns en tuttbild på Oksana eller en man stångad i skrevet av en tjur fångad på amatörfilm. För det är av den kalibern majoriteten av artiklarna besitter.

Läs mer om aftonbladet, oksana, reklam

Kan man vara lite asexuell? Finns det gradskillnader?

Från Wikipedia:

Mänsklig asexualitet (ej att förväxla med asexuell reproduktion) är att leva fysiskt fullständigt utan att känna sexuell attraktion till en annan människa och betraktas som en typ av sexuell läggning. Asexualitet som en mänsklig sexuell läggning är en relativt ny företeelse, och endast ett begränsat antal vetenskapliga studier har definierat och studerat företeelsen. Statistiskt uppskattas drygt 1% av individerna i en population vara asexuella.

Asexualitet är inte detsamma som celibat och celibat innebär inte asexualitet. En asexuell person kan ingå sexuella relationer medan en person i celibat frivilligt väljer att avstå från sexuella relationer.

Det är nåt i det här som stämmer in på mig. Visst, jag gillar sex och så, men bara ibland. Och oftast när det inte passar sig. Jag är liksom asexuell på deltid, om det nu går.

Jag har en så kallad ”kk”. Men jag utnyttjar henne alltför sällan.
Jag skulle tro att många vänder sig om efter henne på gatan, och ofta när jag ser henne tänker jag stygga tankar.

Ändå, när jag väl har henne i mina klor, då är det plötsligt inte lika angeläget längre.
Jag skulle kunna göra vad jag vill med henne, men då börjar jag tveka. Vill jag verkligen?

Och hon är inte den första. Kanske har det att göra med att verkligheten sällan överträffar fantasin. I alla fall inte min fantasi, men den kanske är något säregen å andra sidan.

Hon kunde ha varit här nu, legat och väntat på mig i sängen. Men jag avstod. Tackade för mig och tog sista tunnelbanan. Asexuell, var det så?

Läs mer om asexuell, sexualitet, sex, kk

Det är bra att det finns arkiv på de flesta bloggar. Man kan alltid ta ett senare även om man råkade missa det första, lite mer hajpade, tåget.

Henrik Schyfferts blogg läste jag väldigt sporadiskt innan han slutade. Men sedan plöjde jag igenom den från det allra första inlägget till det sista. Då blir det mer som en bok. Väldigt ryckigt skriven och utan röd tråd visserligen, men det ger ett bättre helhetsintryck.

Dessutom kan man följa dess utveckling och tillväxt. Schyffert var visserligen minst lika känd innan han började blogga, men det finns ju andra.

Björns bloggshow till exempel.
Rätta mig om jag har fel, men den bloggen var väl ändå rätt stor.
Jag läste inte ett enda inlägg tror jag medan han höll på. Men häromdagen snubblade jag in på den via hans stalkers blogg, som jag säkert snubblade in på från någon annans osv osv…

Det intressanta med denna blogg är att den är så jävla ointressant. Åtminstone till en början. För att vara en ståuppare skriver han om jävligt tråkiga ämnen. Det är mycket radiofrekvenser och melodifestival. Det är väl inte sprängstoff direkt. Men har som sagt bara tagit mig igenom de första månaderna i arkivet ännu (?) så förmodligen är det nåt som händer sen som lockar besökare.

Lupums blogg är också ganska fascinerande. Den behövde ingen startsträcka utan växte från början så det knakade. Allt som krävdes var lite manlig cynism och småtjejerna kom som bin till honung.

Själv då?
Jag skriver ju om ocd dårå. Ingen kioskvältare direkt.
Därför blandar jag in såna här inlägg som inte tillför något, men ser till att det inte blir för mycket allvar.
För är det nåt Blondinbella har lärt oss är det väl att man ska akta sig så mycket som möjligt för att blanda in verkligheten.

Läs mer om: henrik schyffert, björns bloggshow, stalker, blondinbella

Så jävla sweet.

Fina Spanien 1
Äckeltyskland 0

I´ll remember this day