GOMORRON GOMORRA

Idag har jag gjort… vänta, låt mig tänka efter… ingenting.

Alltså, inte stirrat in i väggen eller så. Men ingenting av värde. Ingenting värt att minnas.

Är den här dagen förspilld då?

Så har jag iaf tänkt hela dagen.
När jag, någon gång vid tretiden, gav upp tanken på att göra något vettigt av min dag, beslöt jag mig för att se fram emot nästa och bara vänta ut de återstående timmarna av den nuvarande.

Det är ganska lätt att fördriva tid med alla de hjälpmedel vår osociala generation har tillhands, men det medföljer tyvärr vissa nackdelar.  

Efter en dag i isolering i lägenheten är det inte bara gör-ingenting-med-mitt-liv-ångesten som drabbar mig, utan kliet i fingrarna.

Jag har funderat över om detta tillstånd på något sätt är relaterat till mina tvångstankar, och kommit fram till att det säkerligen är det på något sätt så som så mycket annat, men att kopplingen för mig inte är glasklar.
Däremot är det som sagt alltid mer påtagligt när jag varit hema och slappat till exempel.
Det är väl ingen vågad gissning att understimulering är en bidragande orsak.  

Själva tillståndet innebär att det infinner sig ett “kli” i fingrarna som inte avsevärt skiljer sig från det så kallade tillståndet “myror i benen”, förutom att jag får det i fingrarna.

Jag kan helt enkelt inte hålla mina händer stilla, utan måste hela tiden böja, klämma, stretcha och fläta mina fingrar i avancerade kombinationer. Försöker jag sitta still med till exempel händerna på fåtöljens armstöd sprider sig den krypande känslan ut i hela kroppen och gör att jag snart skakar som en Parkinsonpatient på syra. Följaktligen orkar jag inte särskilt ofta stå emot och blir istället knixandes och trixandes med händerna till min egen, och inte sällan, andras irritation.

Jag har varit hemma hela dagen, och nu kryper det utav bara helvete i händerna.
Att man aldrig lär sig.

 
Läs mer om: tvångstankar, ångest, stimulering