Sparat under: Tvångstankar
Det kryper i hela min kropp.
Det här är vansinne. Hur länge ska jag stå ut med detta innan det får vara nog, innan min kropp säger ifrån.
Igår kväll var det riktigt jobbigt. Massa folk på ett uteställe, och alkoholen bedövade inte ångesten i samma utsträckning som den brukar. När fel människor rörde vid en steg ångesten omedelbart och impulsen att leta upp någon annans beröring blev nästan oöverstiglig.
Man går dock inte fram till första bästa och säger ”du, skulle du kunna röra min arm bara”, eller ”jag har så jävla mycket ångest, kan du bara klappa mig lite i nacken, för det var en annan person som råkade komma åt mig”.
Ibland kommer lindringen genom en slump. Min bordsgranne rörde vid mig ganska mycket igår och raderade då diverse olämpliga beröringar som andra mindre godtagbara personer åverkat mig.
Ibland avtar ångesten av sig själv efter ett tag. Det gäller bara att härda ut. Oftast.
Men på sistone har det blivit märkbart svårare. Jag trodde nog inte att medicinen gjorde någon större nytta, men det känns som att det har blivit värre sedan jag slutade äta den.
Igår var det en tjej som rörde vid mitt huvud med båda sina händer, av någon anledning jag inte orkar gå in på nu, och jag kan bara inte släppa det.
Jag läser in massa dåliga egenskaper i henne, även fast jag inte har tänkt så om henne förut, och tanken på att hennes beröring skulle ha överfört dem på mig vägrar försvinna.
Begäret efter att kompensera med någon annans beröring, på samma ställe och på samma sätt, blev tillslut överstiglig och jag var tvungen att åka hem. Jag insåg att chansen att en annan (bättre) tjej skulle röra mig på samma sätt av en slump var nästan obefintlig. Och att själv ordna det utan att verka som ett totalt freak är som sagt inte helt okomplicerat.
Kanske trodde jag att jag skulle kunna sova bort ångesten, men nu sitter jag alltså här med krypningar i hela kroppen.
