Sparat under: Tvångstankar
Vad som än händer, vad man än gör, finns där alltid en ljusskygg följeslagare.
En som förföljer en, jagar en, hånar en.
Ur skuggorna gör den en medveten om den alltid finns där, och aldrig frivilligt tänker lämna ens sida.
Det är du, ångest, som förstör och förorenar.
Det är du som gör att jag sviktar, inte tror på mig själv, inte ser någon ljusning på horisonten.
Händer något bra i mitt liv, då är du där och sprider ditt gift; långsamt verkande men alltid dödande.
Händer något hemskt växer du till oanade proportioner och basunerar ut ditt budskap: det må ha haft andra orsaker, men du kommer göra ditt bästa för att göra det etter värre.
Jag försöker bli av med dig på vad fåfängt sätt står mig till buds, men du är en urkraft som inte gärna låter sig besegras.
Är det meningen att man ska må bra, eller bara uthärda?
