Sparat under: Annat
…om man speedade upp rulltrapporna så skulle hela samhället effektiviseras?
- rent samhällsekonomiskt är det helt idiotiskt att rulltrapporna går så långsamt. Man skulle inte behöva höja farten så mycket, kanske bara en aning. Den sammanlagda tidsvinsten för alla resenärer skulle ändå vara tillräcklig för att motivera en hastighetshöjning.
…vi aldrig har sett oss själva i 3d?
- vi vet följaktligen inte vet hur vi ser ut på riktigt. Och innan hologram har slagit igenom på riktigt lär vi inte få veta det heller.
…vi spenderar en ytterst liten del av våra liv i glädjetillstånd?
- om man gör en överslagsräkning på hur stor procent av sitt liv som man är jätteglad, och jämför det med alla procent man befinner sig i övriga sinnestillstånd, så är det lätt att man blir en aning desillusionerad.
Sparat under: Annat
Helt poänglöst, men det måste ut.
Folk som snyter sig offentligt. Är det verkligen så akut att man måste frusta snor bland folk, så ska man fan stanna hemma. Äckliga jävlar.
Par som ersatt varandras namn med ”älskling”. Detta har absolut inget med kärlek att göra. Det enda de jävlarna vill är att låta omvärlden veta att de faktiskt hittat någon de älskar.
De vill skylta med sin kärlek, trots att ingen bryr sig. De vill claima ensamrätt på ”älsklingen”.
”Älskling” = ”Han är upptagen, bara så att ni vet”.
Folk inom idrotten som säger ”du” istället för ”man”.
”När du anfaller mot ett sånt lag måste du ha med dig backarna”.
Nej, Hedman, du pratar inte med tränaren till laget, du pratar med en jävla programledare. Men det är inte programledaren som styr över laget. Jävla spån.
Tesen att idrottare är dumma i huvudet får allt för ofta olja på lågorna. (…olja på lågorna…?)
Mammor som fikar. Egentligen inget som stör mig. Bara undrar lite vad man sysslar med om man har barn och inte gillar att fika. Måste vara en oerhörd identitetskris.
Sparat under: Annat
Det gick en dokumentär på tv idag som handlade om döden.
Den hette nåt i stil med ”Döden – en del av livet”. Så löd budskapet.
De flesta som kom till tals i denna film verkade överens om att vi människor anstränger oss alldeles för mycket med att förtränga företeelsen döden. Vi använder uttryck som ”om jag dör” och vi undviker i möjligaste mån döden som samtalsämne. Ändå är döden det enda vi kan vara säkra på kommer drabba oss alla.
Förr eller senare måste vi ta itu med den, alla kommer vi stå öga mot öga med den, alla kommer vi beröras av den.
Att förneka den förändrar inte faktumet att den en dag kommer.
En person i min närhet kommer snart att dö.
Sedan beskedet kom har jag kämpat med att försöka nå någon sorts förståelse, eller åtminstone acceptans.
Ännu är jag bara i förstadiet, och jag har ingen aning om hur jag kommer reagera den dag det händer, men jag har beslutat mig för att aktivt känna efter så mycket som möjligt under processens gång. Jag vill inte förneka, tränga undan, glömma. Förr eller senare lär känslorna hinna ikapp mig ändå.
Samtidigt vill jag i möjligaste mån undvika att projicera min egen dödsångest på den drabbade.
Kanske är det den största utmaningen. Kanske är det lättare att hantera den nalkande döden själv än som passiv åskådare. Kanske är det lättare att dö än att bevittna den.
död, döden, dödsångest, livet
