Sparat under: Annat
När jag tittar igenom de sökord som folk hittar hit med hjälp av, känner jag en smula stolthet.
Det är tydligt att jag med ett varierat och mångfacetterat utbud når ut till många olika typer av människor.
Här finns helt enkelt något för alla.
Dagens skörd:
platoniskt förhållande
dagbok manodepressiv
gipsy fashion men
Sparat under: Annat
Häromdagen drömde jag om hur jag träffade mitt ex med en ny kille. Det gjorde ont, det var plågsamt, och hela dagen var förstörd.
Någon dag senare drömde jag om henne igen, det var bara hon och jag den här gången. Det kändes bättre.
Inatt var hon där igen. Nu var hon plötsligt på väg att vara otrogen mot sin nya kille. Med mig. Men vi avbröts mitt i akten. Av honom.
Förstår ni vilket jävla känslomässigt helvete jag går igenom på nätterna. Det är väl meningen att man ska vila när man sover, ladda upp batterierna, sortera sina tankar och allt sånt jox. Inte springa nån satans känslomara med följden att man vaknar upp tröttare och mer desillusionerad än när man gick och lade sig.
Hur ska jag få bort henne från mina drömmar? Hon kan inte vara där längre, det driver mig till vansinne.
Kanske går det bort med tiden tänker ni. Kanske måste jag bara hålla ut. Men hur jävla länge då?
Det dyker med jämna mellanrum upp folk i mina drömmar som jag inte har sett på tio år. Om inte ens dom oviktiga jävlarna har försvunnit, vad snackar vi för tidsram här då egentligen?
Jag vill drömma om vågskvalp, sand mellan tårna, lurviga små valpar och motorcyklar. Inte om olycklig kärlek.
Hur åstadkommer man det?
Sparat under: Annat
Idag skriver lill-Schulman om sitt hat gentemot Laleh och Jonas Hassen Khemiri.
http://www.schulmangruppen.se/schulmania/post.asp?blog=1&id=230
Hans åsikter om Laleh håller jag inte riktigt med om. Hon är bevisligen talangfull och har gjort några bra låtar. Däremot kan jag också störa mig på hennes prettoflummighet som hon tydligen måste dra till rent löjliga proportioner.
Vad gäller Khemiri kunde jag inte instämma mer. Utan tvivel en av Sveriges mest överskattade ”författare”, som enbart på grund av god tajming slagit igenom så stort. Ett öga rött är en banal pseudoberättelse som ingen jävel skulle brytt sig om ifall den varit skriven på rikssvenska.
Det Khemiri gjorde var att göra det först, annars kunde vem som helst ha gjort samma sak. Skriv en ointressant berättelse och låt några förortskids översätta den. Succé.
Det roliga är att det framförallt verkar vara den så kallade kultureliten som tagit emot den med öppna armar. När vanliga dödliga på sin höjd tycker att ”den väl var ok”, går diverse kulturskribenter man ur huse för att hylla boken som inget mindre än ett genialt och nyskapande konstverk. Det måste onekligen vara kittlande att sitta i femrummaren på Östermalm och läsa vad ungarna pysslar med i ghettot nuförtiden, och på deras eget språk till råga på allt.
Sparat under: Tvångstankar
Nu tänker jag fortsätta babbla om tvånget. Det får jag. Det är ju min blogg.
En tvångstanke kan gestalta sig enligt följande:
Jag läser en tidning. Ett ord dyker upp som ger mig ångest. Ett ”smutsigt” ord. Jag känner då ett starkt behov av att lindra ångesten, vilket jag gör genom att ersätta ordet med ett annat, ett ”rent”. Detta minskar ångesten för stunden, och brukar benämnas ritual. Jag har lärt mig att göra dessa ritualer snabbt, effektivt, och i stort sett automatiskt. Jag behöver sällan tänka efter vad jag ska använda som lindring. Det vill säga, det rena ordet som jag i det här exemplet skulle använda mig av, har jag använt så många gånger tidigare i samma syfte, att det numera är i det närmaste förenat med det smutsiga ordet. När jag tänker det smutsiga ordet, associerar jag det oftast direkt till det rena. En ritual har därmed skapats. En av många.
Det finns många smutsiga ord, och det blir därför en hel del ritualer. Dessa går dock ganska snabbt som sagt, och kräver relativt sett inte så mycket energi. Orden är inte statiska. Likt de flesta tvångstankar varierar laddningen i olika fenomen över tid. Vissa ord som var extremt ångestladdade för några år sedan är numera näst intill neutrala, emedan nya ord tillkommer kontinuerligt.
Vissa tvång innebär att jag måste ta till mer fysiska ritualer.
Jag sitter på tunnelbanan. Mitt emot mig sitter en man med ofördelaktigt utseende. Att titta på honom ger mig ångest. Är jag då för stunden föga motståndskraftig kommer behovet av att rena mig bli oöverstigligt. Jag behöver göra en ritual för att inte ”smittas”, vilket består i att ersätta honom med en person med mer fördelaktigt utseende. Helst en man, då det annars faller in i fel kategori. Jag ser mig då omkring i vagnen och letar efter en lämplig individ. Hittar jag en så räcker det med att titta på honom, och resten av färden undvika att titta på mannen mitt emot. Ångesten är lindrad.
Hittar jag däremot ingen är det svårare. Då blir det en kamp mellan begäret att lindra, och begäret att stå emot. Vanligtvis regleras detta av hur stor ansträngning som behövs för att göra ritualen. Dock kan tilläggas att jag har gjort en hel del jävligt omständliga saker för att lyckas med dylikt, men det är väl en annan historia.
De flesta tvångstankar jag har handlar om rädslan för att bli sjuk, ensam eller fysiskt oattraktiv.
Det sistnämnda må vara ytligt, men sanningen är att det gör mig väldigt rädd. Jag har tyvärr den krassa uppfattningen om världen att det inte spelar någon roll hur gammal och vis man blir, utseendet kommer ändå alltid vara viktigt. Jag är en väldigt osäker människa och behöver så mycket positiv bekräftelse som möjligt för att känna att jag duger. Mitt intellekts kapacitet känner jag mig säker på, men utseende verkar tyvärr alltid vara en ständig källa till oro.
Så var det med det.
Sparat under: Tvångstankar
Jag lider av tvångssyndrom - a.k.a - Obsessive Compulsive Disorder.
Alla har vi nog tvångstankar, i olika hög grad. Jag har väldigt många.
Tvånget har på ett väldigt ofint sätt styrt mitt liv så länge jag kan minnas.
Jag kommer alltså inte ihåg hur det känns att inte ha tvångstankar.
Jag kommer inte ihåg hur det känns att låta tankarna flöda fritt.
Jag kommer inte ihåg hur det känns att slappna av i mer än fem minuter i sträck.
Allting jag gör påverkas av detta syndrom. Vad jag tänker, säger och gör. När jag rör någonting. När jag läser. När jag ser på tv. När jag går på stan. När jag tittar på en främmande människa. När jag äter.
Tvångstankar är en lika naturlig del av mig som min navel. Jag har lärt mig att leva med dessa tankar, men det gör inte att jag ständigt reflekterar över hur jävla jobbiga de är, hur mycket de förstör för mig, och hur otroligt skönt det skulle vara att bli av med dem.
Jag har anpassat mig efter dem så pass väl att ingen märker att jag har dem. De enda i min bekantskapskrets som vet, är de jag har berättat det för.
Några gånger har jag berättat enbart för att få sympati, men jag har insett att det inte ger mig något.
Jag har gått hos flera olika psykologer, i långa perioder. Både i psykoanalys och KBT. Men allt eftersom har jag insett att detta är en högst personlig kamp. Ingen kan vinna den åt mig, jag måste ta den här fighten själv. Jag bedövar den värsta ångesten med antidepressiva, och hoppas på att jag någon gång ska ha kraft nog att börja kämpa emot på riktigt.
Nu är det Sopranos.
ocd, tvångstankar, ångest, psykolog, kbt
Sparat under: Annat
Igår vaknade jag med en olustig känsla. Det tog några sekunder innan jag begrep vad det berodde på.
Jag hade drömt om min föredetta. Det innebär allt som oftast ångest, men det här var mer än bara så.
Vissa drömmar är verkligare än andra, och den här kändes så autentisk att den nästan gick att ta på.
Utan att bli för detaljerad träffade jag i John Blund-land på min exflickvän tillsammans med sitt nya fynd.
Den hemska känslan av att slutligen blivit ersatt går inte att beskriva.
Tjejen som fortfarande är viktigast i ens liv, som man skulle ta tillbaks på en sekund, har bytt ut en. Nu har hon bara ögon för honom. Hon visar med påtaglig tydlighet att hon nu kommer ägna all sin tid åt denna nya man, och därför inte har tid, eller lust, att beblanda sig med mindre viktiga personer. De passar ihop som pusselbitar, de är vackra, lyckliga och jävligt förälskade. Det är han hon väntat på i hela sitt liv.
Drömmen var så verklig att jag under hela gårdagen fick kämpa för att inse att den inte hade någon verklighetsförankring. Det var som att det inte var någon skräckfantasi, utan mer en gestaltning av mina farhågor. Det blev mer tydligt än någonsin att jag inte kommit över henne, och att jag den dagen jag får reda på att hon träffat någon, kommer att ta det hårt.
Om det dessutom sker på ett någorlunda liknande sätt som det gjorde i min dröm, då är det fara på taket.
Förvisso inte särskilt troligt, men lika fullt väldigt skrämmande.
Sparat under: Annat
Nanaa-na-nanah..
Vad är liv? Mitt liv. Ditt liv. Vad är det vi håller på med?
Det kan vara en villfarelse, en illusion, en hägring. Kanske sitter jag inte och skriver just nu, kanske ligger jag fastnitad i en kryokammare med slangar i alla öppningar som pumpar livskraften ur mig, och allt jag ser omkring mig är bara matematik.
Kanske drömmer jag. Vaknar jag med jämna mellanrum och lever mitt ”riktiga” liv? Är det här en enda lång och jävligt olustig dröm som jag kallsvettig kommer vakna upp ifrån och genast tacka högre makter att det bara var just en dröm?
Vad är jag för en person i så fall? Hur ser jag ut, vad sysslar jag med, har jag ett fint hus?
Ännu värre, tänk om this is it.
Jag har funderat en del på det här med att ”leva ett lyckligt liv”.
Är det så jävla positivt när allt kommer omkring?
Tänk att du lever ett liv som har allt. Du har massvis med goda vänner, du behöver inte bekymra dig om pengar, och du har så mycket sex att du måste klättra över det.
En dag ligger du så där på din dödsbädd. Och minns. Du tänker på ditt fantastiska liv. Du fick allt du ville, och gjorde allt du skulle. Men nu ska du dö.
Eller så ligger du i sängen bredvid. Du har levt ett liv i misär. Ensam, puckelryggig och pank. Du ser tillbaka på ett liv som inte var värt att leva. Ett liv ingen skulle avundas. Och nu ska du dö.
Är det då inte så att ditt andra jag har lättare att välkomna döden. Du kan lugnt konstatera att livet inte varit något glädjens fyrverkeri, och du tar emot döden som en smärtans lindring.
Emedan grannen rimligtvis borde ha långt mycket svårare att släppa taget om sitt liv.
Hobbyfilosofen har talat.
Sparat under: Annat
Roligt att det hittar hit fler och fler. Ännu roligare vore det om ni lämnade något sorts avtryck efter er, så att jag får ett hum om vilka ni är.
Ikväll har jag tittat på tv utav bara helvete. Och detta är vad jag kom fram till:
”Uppdrag mord” är den bästa kriminalserien genom tiderna. Ja, den är bättre än The Wire, och ja, den står sig lysande trots att den har några år på nacken. Manuset, skådisarna, och det aldrig sinande Baltimore. Går numera på Nian.
Frank is the man.
”Nya” filmkrönikan. När man trodde att konceptet var kört i botten i och med valet av sömnpillret Helena von Zweigberk som programledare, måste man ändå imponeras av att Svt faktiskt lyckats hitta något ännu värre. Nog för att finlandssvenska och finskbruten svenska kan vara charmigt i måttliga doser, men jävlar i lådan vilken irriterande röst den här Andrea har. Hon är en jävla smurf – hur fan har hon hamnat som programledare? Och till råga på allt har hon en riktigt lam bifigur med klara pubertetsvibbar vid sin sida. Nä, tack och hej filmkrönikan, för den här säsongen också.
Det var då fan.
Reprisen av Babbens nya program.
Vad är det som händer med Svt? Ett program så taffligt att Aftonbladet Tv7 skulle haft svårt att tablåsätta det, hamnar på bästa sändningstid i vad som ska vara televisionens högborg. Lågvattenmärket utan tvekan – ”heta stolen”. Usla komiker ska försöka få Martin Stenmarck att skratta, hur jävla svårt kan det vara, men lyckas inte en enda gång under fem minuter. Där växte Martin för mig. Så jävla stort att han inte sympatiskrattade. Sedan bytte jag kanal igen, den här gången permanent.
Andra avenyn. Av tusen sökande, var de där allt de kunde skaka fram?
No further comments, your honor.
Sparat under: Annat
Här sitter jag och smider ränker för kvällen.
Nog vill man supa alltid, nog vill man det.
Att det innebär svår ångest imorgon utgör inget hinder för ikväll, gör det?
Det så kallade Arne Anka-syndromet.
Jag klarar inte av att gå ut och dricka öl med enstaka killpolare. Tre till antalet är minimum. Jag kan överhuvudtaget inte umgås ensam med en snubbe. Det försvårar mitt liv en aning.
Jag vet inte vad det är som skrämmer mig, men säkert är att tystnad tillsammans med en kille är så mycket värre än tystnad med en tjej. En gemenskap pojkar emellan kan vara sorglös, galen, soft eller lättsam – men den får aldrig bli djup, allvarlig eller känslosam. Det blir så lätt bögigt då.
Jag tror jag har ordnat så att vi är minst fyra ikväll.
Sparat under: Annat
Date igår.
Väldigt vacker kvinna. Så vacker att det krävdes många öl innan jag ansåg mig spela i samma liga.
Med konversationen var det värre, den flöt inte så som den borde. Jag försöker bortse från hennes utseende och avgöra om hennes personlighet var tråkig, men det är svårt när man är så jävla ytlig.
För några veckor sedan var jag på en annan date. Den tjejens utseende var inte lika fördelaktigt, och min första tanke var således ”vad fan har jag gett mig in på? Fly!”.
Det jävliga var att hennes personlighet var fantastisk. Det var inte en tyst sekund tror jag på hela kvällen, och vi hade väldigt roligt ihop. Synd då, som sagt, att jag är så ytlig.
Man vill ju träffa flickan med det vackra leendet och den underfundiga humorn. Men den flickan lär knappast behöva slumma med mig, hon har nog mången attraktiv ungkarl att välja på.
Hörde jag ”det är en hård värld”?
